Carl Johan De Geer

ÄLG
22.10 - 13.11. 2022

Under utställningens sista dagar / Gallery Weekend Stockholm har vi extraöppet:
Fredag 11 nov: 12-20 (after work 17-20)
Lördag 12 nov: 12-18
Söndag 13 nov 12-16

Carl Johan presenterar även sin utställning vid två tillfällen:
Lördag 12 nov kl. 13
Söndag 13 nov kl. 14
Ingen anmälan krävs

Carl Johan De Geer är en levande legend. 84 år nu. Men pigg och spänstig. Han kan inte gå på en gata i Stockholm utan att någon kommer fram och vill prata om tv-serien Tårtan eller något annat äldre verk. Dock gör han mycket nytt. I pausen mellan två utställningar på institutioner, ”Det stora missförståndet” (Thielska galleriet 2021-22) och ”Släkten och slavarna” (Forum för levande historia 2023), cyklar han dagligen halvmilen till sin ateljé i Årstaberg. Där målar han pastischer på verk av de stora nordiska målarna från tiden omkring 1900. Han känner då en stor arbetsglädje, speciellt när han sätter dit den slutliga poängen, en vemodig älg.

En akt av kärlek till Edvard Munch, prins Eugen, Carl Fredrik Hill, August Strindberg, Ivan Aguéli, Åke Göransson, Eugène Jansson och Carl Kylberg. Mina manliga förebilder, säger De Geer.

De Geer känner dem väl, efter att ha varit utställningscurator på Prins Eugens Waldmarsudde 2006-2007. Då gick han igenom prinsens samling av 7000 verk, och satte samman utställningen ”Doften av färg”. Som på Skissernas museum i Lund 2008 kallades ”Carl Johan De Geer och prins Eugen”.

Prins Eugen är egentligen det enda av bestående värde som monarkin frambringat, någonstans i världen, förklarade De Geer då. Hans ”Det försämrade molnet” är ett av de endast två verk som Waldemarsudde köpt in efter prinsens död 1947.

Humor är en bristvara i samtidskonsten I konst ska det finnas något som skaver. Att göra dessa målningar hör till det roligaste jag gjort under min nästan 60 år långa konstnärsbana, säger De Geer inför den nya utställningen.

ÄLG
Ja, visst målar jag i akryl. Färgen torkar på något dygn, vilket betyder att jag kan måla över och ändra efter behag. Förfalskarna av i dag använder också akryl, vilket gör dem lätta att avslöja. I poliskretsar kallas Carl Kylberg skämtsamt för Akrylberg. Kylbergs ”Hemkomsten”, ett av hans mest glödande verk, målades samma år som jag föddes, 1938. Akrylfärg för konst kom först på 1950-talet

Jag kan förstå förfalskarnas desperation. De behöver pengar. De hoppas på det bästa. Kylberg ser lätt ut, det finns ett skenbar släktskap med barns sätt att måla. Men han är ack så svår! Jag har bara lyckats acceptabelt med en enda, just ”Hemkomsten”. De andra försöken har jag tvingats kassera.

Nu är det inte förfalskningar jag gör – däremot kärleksfulla pastischer. Där är det viktigt att uppnå det som förfalskarna missar, nämligen målarglädje. Strindberg är väl den som ger mig mest av den varan, trots hans stundtals depressiva sinnelag. Han struntade ofta i penslar och använde då palettkniv för att brutalt sprida ut färgerna över himmel och hav. Horisonten var viktig för honom. Han uppnådde ett starkt uttryck, men var långt före sin tid. En dåtida recension löd: ”Är detta ett nytt sätt att måla en ladugårdsdörr, eller har han hängt ut sina smutsiga lakan på tork?” Det var inte roligt. Men jag har roligt. Hej! - Carl Johan De Geer