Question Your Tea Spoons

Essä av Sara Arvidsson, frilansande konstkritiker och skribent. Skriven till Johan Engqvists utställning Question Your Tea Spoons, Galleri Helle Knudsen 7 oktober - 3 november, 2023

Ibland pratar jag med människor som inte längre kan läsa böcker. Den högteknologiska tillvaron har gjort dem rastlösa och ointresserade av allt som inte ger dem ögonblickliga kickar. I sådana stunder tänker jag att samtiden kännetecknas av högeffektiv ineffektivitet: inget får lov att vara långtråkigt, och just därför blir allt långtråkigt. Bildkonsten drabbas på ett liknande sätt. Att gå till en utställning och stanna kvar i timmar, för att uppleva dess nyanser utan att ta en enda bild i syfte att lägga upp på sociala medier, har blivit ovanligt.

I Johan Engqvists målningar av blommor, bladverk och grönsaker fångas det till synes anspråkslösa med stor koncentration. Hans konst är dekorativ och sensuell samtidigt som den absolut inte är pompös. För mig går den i opposition mot allt som har med sensationslystnad att göra. Det är nästintill omöjligt att välja ut enskilda delar i hans verk som är mer spektakulära än andra. Allt är utfört med samma omsorg.

Motiven känns bekanta, fast ändå inte. Ett talande exempel är hans målning föreställande uppskivade citrusfrukter som ligger utplacerade på en bädd av grönt. Den skulle kunna få mig att associera till ödesmättade stillebenmotiv från konsthistorien, fast frukternas placering och de saftiga färgerna får mig mer att tänka på bilderna i min mammas kokböcker som jag älskade att bläddra i som barn.

Georges Perec uppmanar oss till att ”ifrågasätta våra teskedar”, ett klokt råd som har inspirerat till titeln på denna utställning. Enligt Georges Perec åsidosätts ofta de så kallat triviala händelserna till förmån för de extraordinära. Den franska författaren var insiktsfull, på ett kusligt sätt. Hans essä Approaches to What? publicerades på 1970-talet och sedan dess har den populistiska dragningskraften knappast mattats av. Georges Perec fick aldrig uppleva klickokratin, men om han hade gjort det hade han säkert sagt: ”Vad var det jag sa?”

Johan Engqvists lika figurativa som abstrakta konst blir till ett slags påminnelse om dessa oansenliga detaljer vi lätt går miste om i vår närhet. Ett exempel: du flyttar in i ett nytt hus och till en början beundrar du interiörerna med storögd nyfikenhet, efter några månader registrerar du dem knappt.

I några av Johan Engqvists målningar ser det nästan ut som han har gått bärsärkagång på väggar och i en arkeologisk iver rivit upp tapet efter tapet. Dessa verk påminner om lapptäcken och jag fantiserar att de innehåller fragment från flera decennier, kanske till och med sekel. Målningarna vill inte alltid hålla sig inom ramarna och då sprider de ut sig på väggarna och tar över rummen. Man kan tolka denna flödande lek som en flört med heminredning, men också som en protest mot konventioner. Genom att låna inslag från de dekorativa konsterna vill han ifrågasätta vilka uttryck som traditionellt sett har betraktats som låga. Hemmet var länge kvinnans givna sfär och de hantverksmässiga arbetena som skapades där ansågs ofta inte vara lika betydelsefulla som de verk som producerades i den manliga ateljén.

Men hans målningar avslöjar också en ambition att utmana och utveckla ett av konstens mest prestigefyllda medier. Eftersom de mönsterliknande motiven saknar centralperspektiv framstår samtliga komponenter som lika mycket värda. Det blir omöjligt att plocka russinen ur kakan. På så sätt är hans konst tydlig och distinkt samtidigt som den kan upplevas som svårfångad.

Flera av konstnärerna som Johan Engqvist inspireras av är samtida och arbetar i en liknande anda som han själv. En av hans förebilder är dock särskilt intressant: Karin Larsson. Hon nådde aldrig samma ryktbarhet som sin make – nationalklenoden Carl Larsson – men var ändå den person som skapade den trivsamma och expressiva estetiken i deras stuga i Sundborn.

Trots att Johan Engqvist målar, i likhet med Carl Larsson, har hans konst ett starkare släktband med Karin Larssons textila arbeten. Liksom henne vill han inte hålla sig inom ramarna. Hans konst ställer inte bara frågor om varför något föredras så enhälligt framför något annat, utan även vad dessa förutsägbara uppdelningar leder till. Varför är exempelvis Carl Larssons akvareller av interiörerna i Sundborn fortfarande långt mer erkända än hans frus djärva formexperiment? Och vad säger denna hierarkiska historieskrivning om oss?

På så vis kan Johan Engqvists verk säkert förbrylla personer som föredrar grandiosa gester och snabba och entydiga antaganden. Men det är inte så hans konst fungerar, och tur är det, för då hade hans koncept blivit ihåligt.

Hans konst tycks istället säga: fastna inte vid det som verkar vara på tapeten, utan lägg större vikt vid lagren som gömmer sig därunder.

Back